Så dant det blev ni

Shit happens.

Att vurpa ur sig ur en tävling är kanske något alla som håller på med triathlon/cykel kommer att uppleva, åtminstone en gång. Kanske kommer min sent i karriären eller tidigt. Kanske borde jag ha lärt mig hur det känns att slå i backen eller kanske är det något man aldrig lär sig.

Jag hoppas i alla fall att jag inte behöver uppleva det igen. Och ännu mindre på ett SM där man gjort en bra simning, en väldigt stark cykelsträcka och har en ledning på ca 5min30sek. Det hoppas jag faktiskt alla slipper att uppleva.

11800433_10153455452061054_8278788664928709014_n
Jag minns ingenting från sekunderna innan. Jag har ingen aning vad som gick fel mer än att ena millisekunden var jag uppe på cykeln, andra påväg i backen och såg hela livet passera revy (nästan alla har ju upplevt den där slow-motion sekvensen innan man slår i backen) för att i tredje millisekunden slå ner i vad som kändes som kakelgolv.
Just den där sekvensen när jag slår i backen minns jag faktiskt. Och jag minns det skriket som någon i publiken drog till med, ett skrik som påminner om något som en mamma gör när ens barn gör illa sig. Panik. Skriket kom inte från min egna mamma, som jag är glad slapp se mig vurpa, men det kom från någon som förstod hur ont jag fick när jag landade på kullerstenen. Jag hör också ett NEEEEEEJ. Det vet jag kommer från pappa, jag har hört att hans pappa-panik-skrik förr.

Vad jag minns är också att jag i nästa sekund är uppe på benen igen och möts utav en funktionär som frågar: Är du okej? Där jag reflexmässigt säger: Ja, det är lugnt.
Men det var inte lugnt, det var förvirrat.
Jag gjorde mig redo för att cykla vidare, helt utan att ens fatta vad som just hände. Jag hör pappa skrika: ’Upp på cykeln igen Annie!’
Och jag hoppar upp. Någon skriker: ’Kedjan Annie, Kedjan har hoppat!’
Jag har sån sinnesnärvaro att jag får kedjan på plats direkt (konstigt, det får jag ALDRIG annars)
Men när jag börjar trampa kommer första chocken: Vad fan hände just?
Och samtidigt kommer även den förlamande smärtan i min arm.

Då jag lyckades med konststycket att vurpa i NÄST SISTA kurvan, bara 150m från T2, var det inte lång stund innan jag fick kliva av cykeln igen. Detta gjordes med största försiktighet då jag var lite osäker på om benen skulle bära.
Lagom vid min plats i T2 börja den groteska smärtan komma. Men jag försökte ignorera den och drog på mig både strumpor och skor i ganska okej takt. Men det var när jag skulle böja mig ner för att plocka upp min gel som jag fick en rejäl chock: på armbågen hade det redan blivit en utgjutning som var helt sjukt.
Det var också det som gjorde att jag blev så rädd att jag blev illamående, jag började helt enkelt att hulka, som om jag skulle spy.

t2

Det man måste förstå, eller det jag känner att jag vill förklara är att: det här är mitt liv. Det är ingen överdriven förklaring eller reaktion. Jag är Triathlet och jag älskar att hålla på med det här, träningen och tävlingarna är det som livar upp tillvaron och bara tanken av att min kropp skulle gå sönder är för mig ren skräck. Min kropp är ju det bästa jag har! Hälsa före ALLT.

De där hulkningarna och den chocken som min kropp försattes i efter att ha smällt i backen på den snorhala kullerstenen som gjorde att jag nu är helt blå på vänster arm – höft – axel – knä – fot gjorde att jag fick ställa mig dubbelvikt vid min plats ett tag för att inte svimma.
Jag hörde pappa skrika: ’Försök Annie, testa att spring’ Varav jag svarar: ’Jag tror den är av pappa..’ – Men jag joggade iväg eller egentligen stapplade iväg från min plats i T2 helt oförmögen att andas. Allt gjorde ont och dessutom skrek hela kroppen: SLUTA, lägg dig ner, ANDAS.
Jag kom ca 60m sen brast det. Benen vek sig och jag bara grät samtidigt som jag kippade efter luft och säger ’det går inte’ ihop om att någon ska höra mig.
I samma stund som någon kommer fram för att se till att jag får luft hör jag någon skrika: JÄÄVLA SKIT över hela Jönköping. Har ju förstått i efterhand att det var pappa.

Jag vill tacka Laszlo som var snabbt framme och plockade upp mig så jag fick ses om utav en läkare. Jag blev sittande i Röda Korset tältet ett tag där dom plåstrade om mig, dom var även med i beslutet om att det var nog smartast att åka till akuten.

11703370_10153035012129607_1509832685534008030_nJag är inte den som gråter ofta. Snarare den som gråter för sällan.
Men så ledsen som jag var i lördags: Det har jag aldrig varit. Aldrig.
Och jag har nog heller aldrig försatt min kropp i en sån chock.
Första vurpan är med största sannolikhet värst – jag har varit i backen förut, men aldrig på race och aldrig så att jag slagit med blå och gul. Och därför är det ju helt omöjligt att veta HUR kroppen reagerar, HUR knoppen reagerar eller HUR ont det faktiskt kan göra..
Folk som vurpar ofta säger att man lär sig hur man ska emot sig så man inte bryter sig eller får så ont. Jo, tjena. Jag säger: jag ska försöka undvika att gå i backen istället – det känns som en bättre alternativ alla dagar i veckan.

11751735_10153035154169607_4534158535377699717_n

Tur i oturen då och det som faktiskt värt mer än något annat: inget gick sönder.
Enligt doktorn på akuten i Motala, som tillsammans med sköterskorna, gjorde ett helt fantastiskt jobb så har jag alla mina träningstimmar att tacka för att jag inte gick av! Jag hade ”rejäla blödningar på både utsida och insida av armbåge vilket betyder en rejäl kraft så en normal människa hade nog brutit sig utav smällen”.
Jag säger det igen: Tack kroppen!

Nu är det två dygn sen loppet och jag har hunnit ’slicka mina sår’ och är faktiskt mest glad över att jag inte bröt mig. Jag är ingen som går runt och ältar saker, klart som katten att det som skedde är trist så i fanders. Men med en hel kropp kommer jag ju kunna tävla snart igen och det är värt mer!
What dosent kill you only makes you stronger..

3 Responses so far.

  1. Daniela Lönnqvist skriver:

    Oj vad det skär i mitt hjärta när jag läser din text! Jag förstår helt vilket tufft beslut det måste ha varit att avbryta! Men det var det förnuftiga beslutet; Hälsan först! Som du skrev. Din kropp har tjänat dej väl i alla dessa år, då ska huvudet lyssna på kroppen när den skriker om nåd.
    Keep on rocking! ;) och ha ett fint veckoslut! Kärlek åt familjen och brudparet <3

  2. Riktigt trist Annie att det hände! Bra du lyssnade på kroppen, det kommer fler race och då kommer du ta vinsten. Keep it up, du är grym!

  3. Robin Ydremark skriver:

    Annie,
    Jag måste bara säger det här på engelska, så att du förstår vad det betyför mig…..
    I just wanted you to know that in 2012, Vansbro triathlon you were in first place, last lap going in, and I was going out for my last lap when you collapsed right in front of me, and I stopped and held you and told you to breath, and that everything would be ok help was on the way….and then again, on Saturday again you collapsed in front of me and I was screaming at you in english, telling you to breath, and that I was there and that you would be ok, and help was on the way while I cried with you. I know how it feels to be injured, and to have to stop….it happened to me in Motola,I also landed in Acute, but I want you to know that what dosent kill you DOES MAKE YOU STRONGER. I am cronically ill with nerve damage, and I live every day in pain, but what makes me live and feel alive and makes me fight, is racing and competeting. How I qualified for Hawaii I still dont know, but I believeit is the fighting spirit and my love for triathlon! I cant wait to see you back out there, you ROCK! Im just glad I was there, when it mattered the most, the mother instinct maybe…now krya på dig och lycka till allihopa!
    Robin Ydremark

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *