Årssummering 2013 del 1

För att börja summeringen gick jag tillbaka och läste det jag skrev förra året om 2012. http://www.anniethoren.se/?p=4787 och http://www.anniethoren.se/?p=4796
Och suckade. Och blev lite ledsen i ögat för alldels för många anledningar.
Precis som 2012 blev inte 2013 mitt år. Och inte är det riktigt så som jag hoppades, jag sitter inte här med mer koll eller kär upp till öronen.. Snarare tvärtom.
Men jag har vänt på så mycket annat som gjort saker och ting så mycket bättre. Förra året samma tid fanns ingen sug att träna ännu mer, bli ännu bättre och nå högre satta mål.
Mitt 2013, ett år fyllt av känslor, kommer i tre olika summeringar- detta är del 1 av 3:

IMG_5129

Januari: En månad som var ganska tråkig. Vädret var snöblandat regn. Och det var konstant grått. Och i detta tråkiga försökte jag hitta motivation. Till att få lite mil på skidor inför ett stundande Öppet Spår, att hitta motivation till att börja träna igen(vid den här tidpunkten hade jag varit på soffan i ca 2,5mån) och inte minst hitta motivation till allt annat.
Jag fick en skjuts i mitten av januari när mamma och pappa bjöd med mig på Idrottsgalan.
Riktigt roligt att få gå på röda mattan i fin klänning och titta på alla fantastiska idrottare. Dessutom var det en extra kick att få vara på plats de året som Triathlon verkligen fick den uppmärksamheten idrotten förtjänar.
Strax därinnan hade jag dessutom fått för mig att färga håret, eller topparna, röda. Oerhört korkat. I detta läget hade jag tappat intresset för att piffa upp mig, men just rött var nog nådastöten. Jag mådde faktiskt lite dåligt just då, jag hade nämligen extremt dålig hy. Något som inte såg bättre ut när man vad likblek.
I slutet av Januari var jag bland annat nere en sväng i Kristianstad på ännu en idrottsgala, träffade kungen och drottning samt påbörjade första simkursen av tre på Eriksdalsbadet.
Registrerad träning under månaden: ca 10h.

IMG_5134

Februari: Februari gick fort. Med plugg, jobb och lite resor var månaden över ganska fort.
Att jobba som simtränare gav riktigt mycket energi och jag började känna att min egen simning blev lite roligare av att få lära andra- det var som att jag också faktiskt tog till mig av det jag lärde ut.  En av de småresorna jag gjorde under februari, runt alla hjärtans dag, var att jag åkte ner till Göteborg och träffade Christian som var på behandling. En av årets hundra skador, så jag minns faktiskt inte vad han behandlades för just då. Men vi bodde på det riktiga maffiga Hotell Post, ett hotell att rekommendera!
Månadens stora fokus låg på att få så många mil på skidorna gjorda som möjligt. Att göra det i Sthlm kan jag berätta är riktigt svårt. Allt är i och för sig krångligt i Sthlm. Men just skidor krävs ju ’rätt underlag’, där jag körde som mest var på stadion. Kanske inte det roligaste som finns, men träning som träning. Dock blev summan innan loppet pinsam, tror jag fick ihop ca 15mil.
I slutet av februari gick alltså Öppet Spår. Det enda idrottsliga målet(kravet) jag satt på mig själv sen i september och jag var stensäker på att det skulle ta ca 12h att genomföra. Riktigt så långsamt gick det inte- men mina 8,26h är inte fort. Men hyggligt. Det var även slutknycken på En Svensk Klassiker. Väl vid målgången var jag helt slut, helt blåslagen efter alla fall men också väldigt stolt över mig själv! Och inte minst började jag sakta men säkert få tillbaka det jag saknat rätt länge: viljan att vilja träna, ta ut mig och gå i mål.

IMG_5147

Mars: I mars var det virvelvind i magen. Jag ville börja träna igen men ville inte sluta igen.
Jag kan inte dra igång något som man inte tror till 110% på. Så jag började lite i smyg.
Tänkte ut realistiska mål och såg mig själv klara dom. Inte förknippa träningen med tråkigheter utan istället förknippa den med glädje och endorfinkickar.
Min största kritiker är jag själv. Strax därefter kommer min far. Han tror alltid på mig till 100%- om jag bestämmer mig. Bestämmer jag mig inte är han ärlig och säger: då kan du lika gärna skita it. Och det har stärkt mig något oerhört! Dessutom fått mig att verkligen veta vad som är värt att bestämma sig och kämpa för- och vilket som inte är det.
Men jag bestämde mig och gjorde en blyg planering för resten av månaden. Men vad som skulle bli min första 7h/vecka träning på ett halvår blev 5h och maginfluensa. Jag blev så dålig att det enda jag rörde på mig var mellan sängen och toaletten. Mitt i alla spyor hade jag i alla fall sällskap av en annan sjukling som ännu en gång fått åka ifrån cykellaget för att minimera smittrisken och det var ganska tacksamt för min del. En sak att vara sjuk- men att vara sjuk och själv..
Det som var oroväckande var att det var min andra magsjuka på mindre än två veckor, jag började sakta men säker inse att det hade med att göra vart jag bodde och hur jag mådde i den omgivningen. Jag fick stressmage av Sthlm och ville därifrån.
Men i slutet av mars fick jag äntligen komma hem en längre period, under praktiken. Dessutom fick jag smyga igång med min träning och äntligen känna av hur mycket lättare livet(och kroppen) blir av träningen. En hel del cykel blev det och en & annan hammarn.

IMG_5149

April: Månaden som gjorde mitt liv lite bättre. Jag fick i början av månaden veta att jag fått en utav platserna som ledare nere på Playitas efter ett avhopp. Så med bara 2,5v kvar till avfärd sköt motivationen i höjden.
Jag begav mig lite spontant på ett simläger till Borås med triathlongymnasiet över Påsk. Och hade riktigt roligt! Var där för att träna och behövde knappt tänka på något annat än att vara redo inför passen. Borås bjöd på perfekt omgivning och träning.
Under månaden var jag också på min första praktikperiod, 5 veckor, på en mellanstadieskola i Motala och hade väldigt roliga dagar!
Veckan innan avfärd mot Playitas anmälde jag mig lite hastigt och lustigt till Östgötaloppet. En cykeltävling som går av stapeln inte så långt ifrån Motala. Och det gick inte ens nästan bra.
Vi fick punka på bilen på vägen till tävlingsområdet, jag missade starten fullständigt och jag vurpade så rejält att jag spräckte hjälmen. Så min cykelpremiär var sådär. Men jag brydde mig inte så mycket om just det, huvudsaken var bara att jag inte fick några allvarliga skador och det slapp jag.
Lägret på Playitas var fantastiskt. Underbart varmt och soligt väder, bra träning och fantastiska människor! Jag brände sönder armarna, cyklade sönder benen och mådde så jäkla bra.
Avslutade sista dagarna av månaden i Sthlm med bland annat firande av min extra mamma, sydde mig en cykelväska och ett konstant saknande- nu i efterhand helt i onödan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.