Vansbro Duathlon

Att klaga på vädret är egentligen något som jag är lite less på.
Dels för att det inte finns något man som individ kan göra åt det, vilket gör att det bara är dumt att slösa energi på. Sen är det rent allmänt alltid tråkigt att lyssna/läsa om folk som spyr galla över en sådan sak.
MEN. Det finns ju, som i de flesta fall, även här undantag. Igår var ett.
Vansbro Triathlon blev Vansbro Duathlon med distansen 6km löpning, 90km cykel, 21km löpning.
I 9gradig kyla och hällregn.
På en cykel är man utsatt på många sätt, dels är det lätt att man vurpar eller att det blir närkontakt med medtrafikanter. Men det som kanske påverkar oss allra mest på cykel är nog regn.
Man bli kall, man ser ingenting och regn gör underlaget snorhalt.

20140629-213100-77460261.jpg
I fint sällskap. Två starka herrar: Ivan Risti från Italien och Magnus Bäckstedt. Alla tre kör vi på tempocyklar från Bianchi.

Kyla är sällan problem för mig. Jag har nästan alltid varit den som kunnat vara i vattnet längst, haft minst kläder på mig och påverkas sällan på t.ex tävlingar om det är under 15grader.
Men igår var det riktigt tufft, även för mig. Med de konstanta regnet tog jag beslutet att inte klä på mig för mycket då jag av erfarenhet vet att jag reagerar ännu starkare på blöta, kalla kläder än på kyla direkt mot huden. Men ändå hade jag mer på mig än jag någonsin haft på mig under en tävling förut:

20140629-213357-77637947.jpg

Hur gick tävlingen då undrar ni?
Jo, det gick väl lite både och. En hyfsad första löp i katastrofala terrängspåret som blev arrangörens nödlösning när det blev det Duathlon.
Med katastrofalt menar jag att underlaget var helt kaos. Det var som att springa på en myr. Och det är ju inte min starka sida direkt: vilket gjorde att jag efter ca 15min stod på näsan. Just i det ögonblicket kan jag berätta att tårarna inte var så långt borta. Inte för att det gjorde ont utan mer för att det var liksom tragikomisk situation.
Men därefter kunde jag springa vidare och tog mig till T1 som 5:e dam. Att jag skulle vara femma efter första löpningen var ganska väntat, jag är ingen löpare och var allt annat än sugen på att bränna allt krut från start.

20140629-213526-77726727.jpg

Cyklingen gick verkligen över förväntan!
Trots att jag frös som en hund och tappade känseln i fötterna redan vid första vändpunkten så fick jag till en bra cykling med lite bättre än 36km/h i snitt. Vilket faktiskt var dagens andra bästa cykeltid bland damerna efter starka Camilla Larsson som vann loppet.
Men när jag passerade 70k skylten började en ganska bekant känsla komma krypande i vaden.
Vid 75k satt den där: krampen.

20140629-213618-77778765.jpg

Det var ett försök till löpning men jag kom inte långt.
Med SM i Västerås bara två veckor bort så försökte jag att ta ett klokt beslut och tänka långsiktigt. Att bryta ett lopp är inte OK.
I min värld krävs det allvarliga skador för att bryta ska vara okej. Dels för att jag tror att om man väl börja bryta så är det väldigt lätt att göra det igen. Och igen. Och igen.
Men. Återigen finns det undantag. Och jag antar att jag fick använda mitt ’get-out-of-jail-card’ igår. Jag anmälde mig till Vansbro för att jag älskar staden och ville göra en rolig triathlon tävling för att bryta av med.
Men detta var inte kul. Duathlon är sällan roligt- och ännu mindre i 9grader och regn.

20140629-214542-78342951.jpg

Med det sagt vill jag ge en STOR ELOGE till ansvariga på tävlingen igår. Alltså WOW. Vilken arrangör! Jag är ruggigt imponerad av deras jobb och rekommenderar verkligen alla att åka till Vansbro Triathlon nästa år och försöka igen.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.