God morgon

När ett träningspass går piss blir alla förbannade, sura, besvikna och ibland till och med ledsna. Detta gäller för oss ”extrema” idrottare.
Vi som inte fattar att det är en dag imorgon också, att det vi misslyckades på kommer vi göra 100ggr bättre med lite mer utvilade ben och med mer sömn utan täppt näsa.
Men hemligheten är väl egentligen inte så hemlig. Vi tränar offtast inte, vi tävlar. Tävlar mot oss själva, mot klockan och mot varandra.
Vi hatar att förlora och hatar ännu mer ett misslyckande. Trots att vi har 25h träning på en vecka kan en dålig timme göra oss blinda för att vi fakstiskt gjort 24h bra.

Tävlingsmänniska är jag. Och jag hatar att förlora. När jag var liten fuskade jag nästan alltid när jag kände att jag var påväg mot förlust i t.ex memory.
Mina barnvakter(triathleter på gymnasiet många av dom) var alltid ganska trötta på det faktum att jag alltid ville spela samma tråkiga jäkla memory och att jag alltid vann.
Men det var ju just det, frågan om jag verkligen vann så ärligt alla gånger? Det är lättare än ni tror att fuska i memory fakstikt, Markeringar i kanterna är brilljant. Det är bara du som fattar vad de betyder och ibland så att det bara är du som ser dom.

Just nu, ca 10år senare, kan jag inte riktigt göra markeringar i kanterna för att vinna. Och att vinna är så mycket mer än att se Robert Schelins ansikts uttryck efter att förlorat för 7:e gången i rad mot en 7årig flicka.
Och det krävs lite mer förberedelser, mer träning, mer peppande, ork och vilja.
Jag är en tävlingsmänniska och jag hatar att förlora. Men jag kan ta en förlust på en träning och även en förlust i memory. Jag gör det inte gärna och det svider varje gång.
Men på tävlingar.. Det är då man får se upp!

10dagar kvar till 2010 tävlingsäsong..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.