Raceweek

Veckan innan race tänker man ungefär 1000 extra tankar under träningspassen.
Man ifrågasätter, överanalyserar och lyssnar lite för mycket på kroppen.
Jag lärde mig för en himla massa år sen av en äldre simmerska att veckan innan en viktigt tävling så känns kroppen och knoppen alltid smått skit. Seg, dålig rytm och bara allmänt off.
Med hennes ord i bakhuvudet så har jag genom åren lärt mig ta dom där extra tankarna med lite ro.

IMG_7812.JPG

Förutom att tänka en massa så försöker jag att veckan innan race att göra egentligen så lite som möjligt. Jag gör det jag ska/måste/borde men annars spenderar jag mesta delen av min tid i soffan framför tvn.
Något som faktiskt inte är så lätt! Jag är iofs utav naturen en ganska slö person och spenderar nog faktiskt mer tid i soffan än man kan tro.
Men oftast sitter jag där för att jag är trött efter ett träningspass, att träna mellan 17-24h i veckan är inte alltid tokschysst för kroppen/knoppen och att sitta i soffan framför tvn är perfekt sätt för Mig att återhämta mig.
Men veckan innan tävling så är inte ju träningsmängden lika hög.
Vilket gör att det kryper ordentligt i benen.
Så jag har hittat något annat som funkar bra i samband med uppladdnings-veckan: Städning! Jag sorterar lådorna i garderoben och rensar. Försöker använda tiden om vanligtvis går till träningen till något annat vettigt som inte tar så mycket energi och som får tankarna att sväva iväg från tävling och prestation.

10506845_659703787444906_2295501172267497243_o

De vanligaste frågorna man får inför en tävling är: Hur känns det inför tävlingen? Är du nervös?
Och ja, nervös blir så gott som alla. Det spelar ingen roll om du gör ditt första lopp eller ditt 100e. Är man inne i det för att tävla och för att bryta nya barriärer så blir man nervös!
Blir man inte det tror jag att man på något sätt ser tävlingen på fel. Man kanske inte ens ser det som en tävling?
Många tycker ju iofs att vara nervös är är en rätt jobbig känsla, vissa så jobbig att dom mår dåligt. Och dessa är ju det två motpolerna, att vara så nervös att man kräks eller inte vara nervös alls. Och både två tycker jag tyder på ett ’fel’ sätt att se på tävlingen.
Antingen har man för höga krav på sig själv – eller inga alls.

Inför VM i Motala fick jag känna på hur det är att vara alldeles för nervös.
Normalt så har jag lite fjärilar i magen och är allmänt stissig. Men i grund och botten bara väldigt peppad på att få dra på sig tävlingsdräkten och köra!
Men dagarna innan i Motala var fjärilarna fåglar och jag minns när jag skulle gå mot incheckningen av cykeln dagen innan och var tvungen att påminna mig själv att andas. In – ut – in – ut.
Det höll på att koka över tills coach kollade på mig, la handen på axeln och sa: Its just a fucking race. You got this shit.
Och då släppte det, 1000 extra tankarna försvann och allt tvivel kändes väldigt obefogat.

11698972_839532896128660_7176266277379283210_oOch även det har jag lärt mig genom åren: Man kan inte göra bättre än sitt bästa.
Man ska göra sitt allra bästa vid varje tillfälle som ges, satsa – våga och kanske vinna.
Men i grund och botten så ska tävlingarna vara kul och något man ser fram emot!
Och klaffar inte allting just den dagen – försök igen! Och igen. De är personerna som aldrig ger upp som är de riktiga vinnarna.

Så för att avsluta:
Det känns väldigt bra inför lördag! Lite fjärilar i magen har jag allt men mest utav allt ska det bli förbaskat kul att racea i Jönköping igen:)

 

One Response so far.

  1. Elin skriver:

    Jättebra start på racet, så synd med vurpan. Är armbågen okej? Det såg riktigt svullet ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.